Mitt blodsocker går upp och ner, hit och dit, bak och fram HELA TIDEN. Jag vill få det perfekt, såklart... Men vad är bra? Perfekt efter en månad vet jag att man inte kan klara, eller? Trots det blir jag lika besviken varje gång blodsocker mätaren visar över 7... Vilket resulterar i ett extra stick i magen.

Nu kan jag inte sova heller, det finns så mycket i min hjärna, så mycket att fundera över och grubbla på. Det händer nya saker hela tiden, jag testar nya maträtter och måste hela tiden uppskatta hur mycket jag ska äta och hur mycket kolhydrater det innehåller. Räkna, tänka, räkna och tänka.

Det är inte bara när det gäller vad jag äter och maten, eller jo, på sätt och vis. Allt kräver mer planering. Att hinna äta fyra mål per dag är tufft vissa dagar. Ibland får man inte till det och då är den dagens värden förstörda. Ibland känns allt omöjligt... En spontan fika på stan, en bulle på en rast och tårta på kalas, visst. Med planering och en liter insulin kan man ta en bit tårta, men känns det värt det?

Jag vet inte om jag tycker de

Men jag måste tänka positivt, se lösningar och tänka att jag och att vi(min familj och jag) klarar det här. Det finns inget val. Men jag vet att vi klarar det här! Så nu återstår en sak: att acceptera att jag har fått DIABETES TYP 1 och "välkomna honom till familjen" där han förevigt, och i resten av mitt liv kommer att vara en medlem