När jag först hörde på vårdcentralen att de ringde in till sjukhuset och sa "misstänkt diabetes"  tänkte jag något i stil med "nu är det slut med allt godis, läsk, bullar och vissa maträtter, aldrig mer". Visst det blir inte som förr, men det finns ju massor med bra altenativ som gör att det känns lite lättare. En del finns det altenativ till och en del inte. Till läsken finns det alternativ, det är värre med pepparkaksdegen! 

 

Jag visste inte vad diabetes var, eller sockersjukan som det också av någon riktigt dum andlendning heter, eftersom det egentligen inte alls beror på socker. Diabetes typ 1 kommer inte för att man äter för mycket socker eller för att man missköter sig. Det kommer via gener. Man ärver det. Det konstiga är att vi inte vet någon i min släkt som har det. Det är ju inte heller bara socker man ska undvika, det är ju kolhydrater. Då borde det heta kolhydratssjukan.

Man föds med det, fast oftast "outvecklat". Förr eller senare bryter det ut och man får diabetes. 

 

Men åter till att jag inte visste vad det var. Jag visste inte vad som hände, Varför? Hur? När? och återigen Varför?! Jag vet inte vad jag trodde att det berodde på. Men nu vet jag. Bukspottkörteln slutar producera insulin och kroppen kan inte längre själv få ner blodsockret från de farliga höjderna. Ni läste rätt, på lång sikt kan de höga blodsocker värderna bli farliga. Lever man med det länge förstörs till slut blodkärlen i kroppen och ökar risken för att få andra komplikationer som hjärt och kärlsjukdomar, dålig syn och dåliga njurar. Om jag nu förstått det hela rätt. 

 

Men lever man efter rekomendationer från läkaren och ett liv som egentligen alla borde leva, nyttigare och sundare så ska man med diabetes kunna leva ett långt och normalt liv. Men vem vet hur länge det dröjer innan de kommer med ett botemedel som får igång bukspottköterelns insulin production igen? 

 

Trotts motgångar och trotts att det ibland känns hopplöst och värdelöst så gäller det att på något sätt ändå se frammåt och se det positiva. Jag ser inte sjuk ut, det är positivt. Iallafall inte mer sjuk ut än innan, haha! Jag vet också att jag har en massa stöd. Både från släkt, familj, kompisar och till och med lärare! Kärlek till dem!