Inskrivning till utskrivning
2012-12-14 ♥ 11:00:00
Idag har det gått 100 dagar sedan jag fick min diagnos, därför tycker att att det är passande att lägga ut inlägget nu. Ni som vill titta kan titta på videon och ni som vill läsa kan läsa har nedan.
Den 5 september började min resa, eller egentligen redan den 4 september. Jag pratade med pappa på kvällen, frågade försiktigt vad diabetes egentligen var egentligen, men han hade inga svar. Jag hade redan ställt diagnosen på mig själv, jag hade gjort det redan flera månader innan denna dagen, men inte vetat vad och hur jag skulle säga det.
Onsdagen den 5 september på våran geografi prov ringer pappa, han har pratat med vårdcentralen och de ville att jag skulle komma redan samma eftermiddag. Jag ville inte gå själv, men jag gick med på det ändå. Efter elevens val slutade vi, jag sa hejdå till Ebba och gick till vårdcentralen. De tog två prover, blod prov och urin prov. Sedan fick jag vänta i väntrummet, nervös och stucken i fingret.
De pratade med pappa och sedan fick jag gå in till sköterskan igen. hon berättade för mig "det är troligtvis så att du har de, ja, diabetes" Det blev tomt i hjärnan och hon fortsatte "jag har pratat med pappa och han är på väg". fortfarande svart. Jag satt tillsammans med henne inne i hennes rum, hon pratade med sjukhuset inne i stan och de ända jag kommer ihåg är att hon berättade för de att något värde var "High, High, High".
Jag smsade med mina vänner, som om ingenting hade hänt, jag visste inte vad jag skulle säga. Pappa kom, och när jag såg honom kom tårarna. Hon berättade att vi skulle till sjukhuset, stanna där och att allt skulle gå bra, såklart. Vad ska man som sköterska annars säga...
Ut i bilen och på färjan, jag hade lugnat ner mig, tills dess att mamma ringde, då kom tårarna igen och jag kunde inte prata. Väl framme på akuten mötte vi upp mamma och fick vänta i tre timmar. Tre timmar som jag inte kommer ihåg, men när väntan var slut fick jag en PVK i armvecket för dropp och insulin. Vi blev sedan förda till avdelning 324 och sal 7 på Drottning Silvas barn och ungdoms sjukhus på Östa sjukhuset.
Den kvällen fattade jag ingenting, vad skulle hända nu. Mycket tårar och förvirring. På morgonen den 6 september skriver jag i min bok att de varit inne varje timme och tagit blodsocker. Det var också den 6 september jag åt för första gången sedan bamba dagen innan. Någon gång där emellan fick jag min andra PVK, i den vänstra handen.
Under eftermiddagen torsdagen den 6 september fick jag träffa min diabetes läkare och diabetes sköterska som jag ska ha tills jag blir 16 eller 18 år. På kvällen den slapp jag det ena droppet.
Under natten till den 7 september hade de svårt att få ut blod via PVK och fick sticka mig varje timme, trots det skrev jag att jag endast vaknade två gånger. Vid ungefär denna tid punkten visste de flesta om det och jag fick gulliga sms och facebook hälsningar som peppade mig framåt. Min syster besökte mig på eftermiddagen. Den var denna dagen jag för första gången stack mig själv med insulin sprutorna och i fingrarna, men trots de så fick jag en ny PVK så jag skulle slippa att sticka i fingrarna varje timme.
8 September kände jag för första gången lågt blodsocker. Jag berättade på facebook och enligt vad jag skriver så mår jag "under omständigheterna" bra. Klockan 14.17 var jag äntligen av med ALLA droppen! Jag kunde äntligen duscha och byta kläder ordentligt. På eftermiddagen fick jag för första gången på tre dagar gå ut, äntligen frisk luft!
9 September spelade vi bara massor av sällskapsspel för att fördriva tiden, vi besökte pressbyrån och köpte tuggummin.
10 september Träffade vi för första gången dietisten och även diabetes sköterskan (min diabetes läkare tittade in varje dag). Min sköterska skrev ut mina egna insulin pennor, vi besökte apoteket och fick två fulla påsar med saker.
11 september fick jag äta middag hemma. Vi åt hemma hos mamma och jag slapp sjukhus maten! Vi fick åka hem på eftermiddagen efter att vi träffat läkare, dietist och kurator.
12 september slapp jag sova på sjukhuset. Jag träffade läkaren och sedan fick jag åka hem. Både mamma och pappa var med mig hela tiden. Mina fingrar vad vid detta laget helt sönder stuckna och ömma efter alla stick.
13 september - 17 september handlade allt om att lära sig och få värdern att stämma.
18 september en dag innan "två veckors dagen" skrev min läkare ut mig och jag var inte längre inskriven på sjukhuset.
Mer detaljer än detta kan jag nog aldrig minnas. Hoppas ni tyckte detta var lite intressant även om ni läste eller såg videon! Undrar ni något är det bara att fråga!
Kommentarer
Postat av: Matildur
Kommer alltid att finnas för dig Malin! Älskar dig :* <3 :)
Svar:
Malin Johansson
Postat av: Jossankossan
Jag finns alltid här för dig Malin och jag älskar diig sjuukt mycket! Puss!:D<3<3
Svar:
Malin Johansson
Hej och högst spontant välkommen hit! Jag tänker inte dra mitt livs historia här utan bara presentera mig och bloggen. Jag är en tjej på 15 februariar som heter Malin. Jag är smått galen och här får du läsa om det jag skriver, alltså närmare bestämt fotografering med min Nikon D7000, plugg, olika tips, min katt Lillis, om mig (såklart) och även om min kroniska sjukdom typ 1 diabetes sedan jag insjuknade den 5 september 2012. GALET VA?! Ibland kan jag även chocka med en och annan outfit eller video! Börja läs min blogg här till höger vettja! Med detta hoppas jag att ni ska trivas!
