Idag tog jag mitt långtidsverkande insulin på färjan, bland alla folk som satt där. När jag blev sjuk och precis i början trodde jag aldrig att det skulle hända, då ville jag bara dölja det inte visa mer än nödvändigt! Allt som innebar sprutor och stick ville jag inte prata om, nu är det inte jobbigt längre. Det är inte kul, men inte alls så jobbigt som det var i början. Det går av en vana och sanningen är ju den att jag har diabetes, varför ska jag dölja det? Jag har ju inte direkt bestämt mig för att bli sjuk, jag tar ju inte sprutor för att det är roligt, jag tar dom för att jag måste!

Men det som jag tror bidrar mest till att jag inte tycker det är så jobbigt längre är att jag nu är så "säker" på min egen sjukdom och jag vet precis hur allt ska skötas och hur sprutorna ska tas. När jag tar sprutor på ett allmänt ställe så tar jag den diskret och snabbt, man behöver ju inte "skryta" och "skylta" med att man har diabetes. Om man inte vill.

Jag försöker tänka mig själv innan, då såg jag aldrig någon på stan som tog sprutor eller testade ett blodsocker. Nu ser jag det titt som tätt, framför allt på olika matställen, såklart. Om jag ska vara ärlig så hör och ser jag om diabetes överallt sedan jag blev sjuk, både på TV och i tidningar...

Så en uppmaning till alla med diabetes:
Bortse från allas blickar, sluta skämmas och ta hand om din sjukdom så som den behöver tas om hand! Ta dina sprutor och tester när du behöver och gör inte en stor affär av det!