Diabetes dag 40

Tänkte skriva lite om de senaste 40 dagarna, de senaste 40 dagarna har haft diabetes i fokus. HELT KLART.  Allt är runt diabetes, blodsocker, insulin, kolhydrater, läkare, sköterskor och möten. Vi räknar och det stämmer inte, jag får för högt blodsocker eller för lågt. Båda känns lika mycket som ett misslyckande, men högt känns ändå värst på något sätt!

 

När jag den 5 september kom in till avdelning 324 på drottning silvias barn- och ungdoms sjukhus hade diabetesen spökat i mig minst 8-12 veckor och trots tydliga tecken visste vi ju inte att det var teckan på det det faktiskt var, diabetes. Efter 3 timmar på akuten, 1 blodprov och 1 urinprov så fick jag min dom som jag ALLTID måste leva med. Hade jag gått ytterligare några veckor eller kanske bara dagar till utan att veta så hade jag hamnat på intensiven istället och fallit ihop hemma.

 

Jag kom in en onsdag och redan dagen efter började det med att jag fick träffa min diabetesläkare och diabetessköterskan som jag kommer ha till jag blir 18 år. Jag fick varje dag gulliga hälsningar via sms och facebook, vilket var en stor knuff framåt när allt känndes omöjligt och jobbigt

 

Jag skrev i en bok varje dag på sjukhuset i början, mamma skev också. När jag läser det första hon skrev, dagen efter att vi kom in börjar jag fortfarande att gråta, "Jag önskar mest av allt att jag kunde ta över herr diabetes. Bara lyfta bort honom från Malin och flytta honom till min själv istället. Vi vet ju alla att det inte går, att det är Malins resa som hon måste kämpa mot och med". Nu rinner tårarna längs min kind igen. Jag älskar alla som stöttar mig. Tack mamma & pappa!♥

 

Jag läser också att jag den 7 september skriver jag att jag själv fick sticka mig, och att jag tyckte det var läskigt. Vilket jag skrattar åt nu, det är ju bara ett stick. Men allt var nytt och "spännande". Den 8 oktober skriver jag "14.17 DROPPEN ÄR BORTA och ställningen. Så himla skönt! Jag kan ta blodsocker själv och snart ska jag ta en dusch och byta kläder!!! GLAD!!! . Den 8 skriver jag också "Normalt blodsocker är mellan 4-7, efter popcornen var det uppe i 9,9, HJÄLP!" Nu har jag varit uppe i både 10 och 14. Jag trodde då att det var en katastrof, nu vet jag att det värsta är att man får ett extra stick i magen. 

 

Efter den 10 oktober har jag inte skrivt mer. Varför? Då hade vi träffat dietisten och allt det "viktiga" började på riktigt, eller kanske för att vi fick börja åka hem? Jag ångrar nu att jag inte fortasatt skriva. Jag skriver mycket här, men det är långt ifrån allt som jag berättar. 

 

Men som min läkare säger, Inslin är något som finns naturligt i kroppen. Det är ingen sjukdom egentligen, då skulle det vara en sjukdom att tappa håret också. Ingen är perfekt.

 

Kanske orkar ingen läsa detta långa inlägg, men det är kanske mest för mig själv. Jag behöver skriva av mig och jag vill komma ihåg, även om det inte är så kul att minnas allt. Kanske vill jag glömma allt? Jag hoppades länge att det var en dröm och att jag snart skulle vakna, men så blir det aldrig. 

även här rann en liten tår när jag läste.
Du är en stark liten tjej (nåja liten och liten,
snart vuxen)

Ååå vad fint du skriver,,,du är duktig på att formulera dig även när du själv är I centrum! Det är faktiskt inte för sent att ta upp skrivandet i "boken" igen. Jag lovar att du kommer att uppskatta
Det senare när du går tillbaka i tiden och läser hur det var. Det är oxå lättare att se förbättringar och förändringar i förhållandet till diabetesen. Jag älskar dig och jag vet att det här kommer du inte låta påverka dig i någon negativ riktning! Du för befälet även om matroserna ibland gör myteri. Vi finns alltid här för dig när/om du behöver oss!

Du är verkligen världens duktigaste <3 glöm inte att du kan prata med mig!